Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Jag har svårt för att få ett flyt i min vardag. Jag jobbar, kommer hem och är hungrig, måste äta något, sätter mig ner och slappnar av, och blir så gärna sittande. Egentligen borde jag träna, men när jag väl satt mig så faller tröttheten och latheten på och det är så himla bekvämt att bara sitta kvar. Även om jag två timmar tidigare varit helt inställd på en löparrunda så har jag svårt att ta mig ut.
Idag tänkte jag tanken att Om jag bara kunde ta mig ut när jag fortfarande har energin, innan jag satt mig ner. Sen kom jag på det!
Om jag äter ett mer ordentligt mellis (alltså inte bara frukt som nu) på eftermiddagen runt tre-halv fyra, så kommer jag inte vara jättehungrig vid fem, och då kan jag ge mig ut på en löparrunda direkt efter jobbet. Då är det fortfarande ljust och jag är fortfarande pigg.
Så i kväll har jag (istället för att ge mig ut på en löparrunda som jag kanske borde) googlat på mellanmål. För jag vill ju ha något som är hyffsat hälsosamt och ganska mättande. Gissa vad jag får av min käre vän google? Recept på glassdrinkar, småkakor och muffins! Och keso förstås, urk. Det är inte det jag vill ha.
Så är det någon som har bra tips på mellanmål som inte inehåller fika eller keso så är ni hjärtligt välkomna att dela med er!

För er som vill ha en lite mer utförlig rapport kommer en här:

Första sju kilometrarna gick bra, lite svårt att hålla tempot då det var trångt och mycket folk. Vi va ju sista startgruppen också så det var stadigt med folk ungefär hela vägen. Många att springa om hela tiden. Höll ett rätt mysigt tempo, inte för snabbt och oftast inte för långsamt heller.

Vid ungefär åtta km så ropade en tjej Håll till höger åt dom som sprang långsamt, eftersom de som håller lägre tempo eller går ska hålla till höger. Då bestämde jag mig för att hänga på henne för jag tänkte att Henne är det nog lite krut i hon kan få dra en bit. Sen när det började bli lite mer backigt så sackade hon, så då drog jag förbi. Sen hängde jag på en blå gubbe en bit.
Vid sista vätskekontrollen så kände jag att jag började bli riktigt trött, började bli lite yr och benen kändes sega. Men det var bara att fortsätta.
När det var ca två km kvar insåg jag att det var bara två km kvar samtidigt som en tjej i närheten av mig påpekade detta och sa att vi skulle kämpa på. Sagt och gjort. Vi ökade lite både hon och jag och tre tjejer framför, så de sista två km höll jag (och min lilla provisoriska löpargrupp) ett lite högre tempo och jag började känna mig rätt pigg igen, troligtvis eftersom jag visste att det inte var långt kvar.
Sen på upploppet sprang jag som faan. Kom i mål på 1:25:23. Jag kom på 1346e plats :)
Snittade 5:41 min/km (10,54 km/h). Jag är nöjd. Och idag har jag börjat träna inför marathon 14 juli 2012.

I filmen Amelie, som är en av världhistoriens vackraste filmer tror jag, finns en scen när en man (Bretodeau) öppnar en väldigt gammal ask som han hade när han var liten. Allt kommer tillbaka till honom. Idag hände det mig, fast utan ask.
Mamma och papap var här förra helgen, och lämnade då av massa grejer. Bland annat ett kuvert där  det stod Emmas betyg på. Idag öppnade jag och kollade, det innehöll mina betyg från högstadiet. Och allt kom tillbaka till mig. Usch.

På lördag springer jag på Lidingö!! Aaaaa, jag är lite nervös.. Och en lite komisk grej är att de bjuder på kaffe till de löpnde, LÄNGS BANAN. Det är ju jättekonstigt, ska man ta en i farten då eller? Eller är det för alla som inte har som mål att göra det på en bra tid, utan mer ser det som kvalitetstid med sina bästisar och gärna stannar och snackar över en kopp kaffe längs vägen? Jättekonstigt.

Just nu är träningsmotivationen nere på ungefär noll. Och nu när jag satt och stickade så kom jag på: Jag kanske helt enkelt ska skita i det ett tag. Träna om jag känner för det, och om jag inte känner för det, SKIT SAMMA, då kan jag låta bli.
Jag kom också på att en av anledningarna till att jag inte är motiverad är för att jag känner mig tvugen. Jag har två lopp framöver som verkligen kommer sätta min fysik på prov och då MÅSTE jag vara i form. Att komma i form till Lidingö nästa helg är ju redan ett omöjligt uppdrag eftersom jag inte tränat ordentligt senaste halvåret. Att komma i form till marathon nästa sommar kanske går om jag hittar motivationen igen, annars kommer det bli svårt. Och eftersom Lidingö redan är utdömt så kanske det är mer värt att ta en paus från mitt eget tvång och hoppas på bättre tider. Vem vet, jag kanske tränar mer om jag inte känner mig fången under mina egna krav.
Så från och med idag tänker jag köra tränings-tvångs-fritt i tre veckor. Alltså, träna om jag vill, skita i det om jag inte har någon lust. Strunta i hur många minuter jag lycklas skrapa ihop på funbeat, strunta i att jag inte tränat senaste tre (eller tio) dagarna, strunta i att jag innan tyckte att sju pass i veckan var lagom och att jag inte ens tränar tre pass nu. Strunta i allt och bara go with the flow. Blir nästan lite träningssugen nu bara för att jag inte måste, kanske är det detta jag behöver: Att inte sätta för höga krav på mig själv.
Jag ger det tre veckor. Om jag inte hittat motivationen innan dess så får det bli den hårda skolan med ordentlig struktur och shema som SKA följas till punkt och pricka, ända fram till marathon. För jag tänker inte genomföra mitt första marathon utan att vara i form.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller jubla eller skrika för tillfället. Ena stunden är att helt suveränt, och minuten efter så är att tomt och tyst och helt fruktansvärt. Jag har jobbet jag vill ha, jag har en fin lägenhet och tid för att träna. Ändå kan jag inte uppskatta jobbet, trivas i lägenheten eller ge mig ut för lite träning. Jag har liksom ingen lust och ingen ork till någonting. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till för JAG HÅLLER PÅ ATT BLI GALEN IBLAND. Och ibland kan jag inte göra annat än att njuta av att allt är så bra.
Troligtvis beror downsen på att jag är ensam. Jag vet redan sen innan att jag inte klarar att vara själv för mycket. När jag och Karin va kombos så fick jag ångest bara av att vara ensam en dag. Och nu är jag ensam för det mesta.. Kan ju tänka vad det ställer till med i min hjärna. Saknar min bästa Karin så oerhört mycket. Bara sånt som att gå och handla ihop och laga mat ihop och äta frukost ihop och kvällsmysa ihop.. Men jag måste helt enkelt vänja mig, för NU ÄR JAG ENSAM och måste stå på mina egna ben.
Jag måste också strukturera upp mitt liv så att jag får lite ordning på mig själv.

Idag har varit rent ut sagt hemsk, från start. Började med att jag försov mig, vaknade fem minuter efter att jag skulle börjat jobba. Slängde mig i duschen, eftersom jag svettats som en gris i natt, på med kläderna och ner till sixten (min cykel). Och självklart så hade jag jättejättedåligt med luft. Cyklade förbi macken för att pumpa, men istället för att pumpa i luft så åkte den lilla luft som var kvar i däcket ur istället eftersom det var något fel på pumpen. Eftersom jag inte har något telfonnr till jobbet (dumt, jag vet) så fick jag ringa Kjell, min tidigare arbetskamrad och räddare i nöden. Snäll som han är så körde han mig ut på lister så jag kom till jobbet, ca 45 min sent, tur för mig att vi har flex!
Sen när jag skulle ut till en patient så körde jag naturligtvis vilse. Då ville jag bara dö. Sen har jag velat dö hela dagen, ända tills för va 2 timmar sen, då jag kom hem från min löparrunda fylld med endorfiner! Tänk vad bra det är med träning :)

ÄNTLIGEN är jag åter i kontakt med världen utanför Sölvesbrog. Har levt min första vecka i Sölvesborg utan internet. Har också insett hur jäkla beroende jag är av det. Kollar ju upp allt på nätet. Allt från recept till löparrundor och facebook förstås. Det har hänt lite sen sist.
Jag har:

• Flyttat ner till Blekinge nu, känns som världens ände.
• Fixat och donat i lägenheten i en vecka, och fortfarande inte blivit klar.
• Gjort min första vecka som sjukgymnast inom hemsjuvården här i Sölvesborg.
• Sprungt vilse 2 av 2 löparrundor.
• Upptäckt att shoppingutbudet inte är fullt så illa som det först såg ut, men långt ifrån stort.
• Insett att blekinge inte är lika platt som skåne, vilket bådar gott inför alla tusen löparpass jag kommer genomföra de närmsta fyra månaderna.
• Stickat en väldig massa.
• Cyklat åtta mil

Trots att Sölvesborg kanske inte är min drömstad så är jag jäkligt nöjd med tillvaron här. Det är likosm lugnt, jag gör lite som jag själv vill utan att någon annan har koll. Idag så har jag ätit fredagsmysgodiset till middag och ska snart laga pyttipanna till kvällsfika :)