Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Med ökad träning så kommer ett ökat behov av kost och ett ökat behöv av vila. Alltså borde jag inte bli sjukt förvånad när jag (efter en ganska lat period av mitt liv) börjar öka träningsmängden igen och samtidigt behöver sjukt mycket sömn. Igår kom jag hem från jobbet, åt, gick och la mig och somnade på soffan i 1,5 timmar, gav mig ut på en löparrunda, duschade och gick och la mig igen. Vaknade idag på morgonen med den obligatoriska huvudvärken efter ett långt löparpass och stentrött!
Det känns som om jag skulle kunna sova bort all min lediga tid om jag ville. Men det vill jag ju inte, och då blir det brist på sömn istället. Och en outvilad kropp är en dålig kropp. Har fått konstaterat av min sjukgymnast (och kollega och vän) att jag ådragit mig ett löparknä. Har löpningförbud tills på måndag, minst. Det kanske inte är direkt kopplat till att jag sover för lite, snanrare att jag är svag och stram i mina muskler, men det känns ändå som om det hänger ihop. Jag pressar min kropp lite väl hårt (enligt vissa) och det får jag ju lida för. Kanske för drastisk ökning av löpningen, därav trötthet och skada.
Så för att åtgärda problemet ska jag bli mer noggran med maten och sömnen, och träna upp mina svaga (men ack så snygga) ben.

Ja, precis. Nu har jag fått tummen ur.. och skaffat mig ett gymkort! Igår fixade jag det, så nu har jag bindningstid i Sölvesborg ett år. Hoppas inte chefen lurat mig nu så jag verkligen får jobba kvar, annars blir det svårt. Om jag inte lyckas knipa ett av de andra jobben som ligger ute häromkring vill säga. Men jag tror att jag får va kvar, hon har ju praktiskt taget lovat mig att jag ska få va kvar ett år till.
Har lyckats gymma två gånger senaste två dygnen, och det är väl rätt bra får jag säga ;) Men har ingen ordentlig träningsplan ännu, måste försöka få ihop en ikväll.

Jag har föranmält mig till en halvmara också! Tänkte först göteborgsvarvet, men det var fullbokat. Så istället blir det sydkustloppet, som också är en halvmara.  Detta lopp går av stapeln 28 april och man springer länst kusten i Trelleborg, låter inte helt fy skam det!

Så nu är det tränatränaträna som gäller. Och jag tror det går bra. Har kommit igång med min träning (eller åtminstine med löpträningen) igen och det har börjat flyta på. Måste inte kämpa stenhårt för att motivera mig att ta mig ut längre/igen :)

Idag skulle jag gå och köpa gymkort (ja, det verkar som om jag blir kvar här ett år), och när jag väl släpat mig till gymmet så stod det en liteliten lapp på dörren att receptionen inte var bemannad fredag 18/11. Idag alltså. Jag har drygtat ut på att gå dit i tre dagar nu, och tji fick jag. Ingen gymkort innan helgen. Så det får bli löpning med K i helgen, precis som tidigare. Inte helt illa det, men det vore nog bra för mig att biffa på mig lite. Jag tror aldrig jag har sett så tunna armar som jag har nu. Jag hade spinkiga armar innan, men nu kan man utan större problem känna humerus. Det finns i stort sett inga muskler utanpå benet, eller det finns ju tillräckligt för att jag ska kunna röra på armarna, men inte så mycket mer.. Samtidigt som jag måste bygga lite så kan jag inte gå upp för mycket i vikt heller, då blir det för tungt att springa marathon istället. Det är inte lätt detdär med att hitta en balans.
I vilket fall som hellst så får jag gå till gymmet på måndag istället, för om jag bara skulle träna löpning så skulle jag försvinna helt och hållet.

Allt går upp i en ryslig fart, och sen går det lika fort ner igen. Jag hinner likosm inte riktigt med i svängarna, jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Ena sekunden älskar jag mitt jobb, jag har lust att leva och allt känns bara fantastiskt och magiskt. Sen går det fyra sekudner och så känns det som om världen bara rasar. Jag bestämmer mig för något och sen ångrar jag mitt val och går och har beslutsångest i evigheter, som A. upprepade gånger upplyst mig om går hjärta och hjärna inte alltid ihop, vill inte alltid samma sak. Och just nu så verkar det som om de verkligen inte alls kan komma överrens om någonting och alla frågor snurrar bara runt i mitt huvud.
Rent logiskt sett så vet jag ju vad jag ska göra med allt, men sen så får jag en litenliten känsla som säger det motsatta.
Rent logiskt sett så vet jag att jag ska söka detdär jobbet.
Rent logiskt sett så vet jag att jag måste vänja mig och skaffa ett liv här.
Rent logiskt sett så vet jag att jag måste ta hand om mig på ett helt annat sätt än vad jag gör nu.
Rent logiskt sätt så vet jag att jag måste ta ett steg och gå vidare.
Rent logiskt sett så vet jag att jag helt enkelt måste ge upp vissa saker.
Men faan vad det är svårt ibland.