Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Hur kan det komma sig att jag, som vuxen kvinna (ja jag är ju snart 23 så kvinna är väl ändå rätt ord, och vuxen är jag verkligen nu när jag har ett helt hus att sköta) är rädd för igelkottar, och fåglar, och fjärilar och ungefär alla andra djur som inte är tama?
Idag på jobbet så var det en liten igelkott som prasslade i busken och kom fram och tittade på mig, och jag fick hjärtklappning. Igelkottar anses i de flesta fall vara lugna och fridfulla djur som är nästintill söta men inte klappvänliga, men jag blev på riktigt rädd och var väldigt sugen på att släppa allt jag höll på med för att springa in och gömma mig, men det är ju löjligt. Jag fick tygla migsjälv och försökte istället väsa som en katt för att skrämma den, jag vet inte om det funkade, men den kom inte närmre iaf.
Det är inte så att jag tycker igelkottar eller fåglar eller andra djur ser otäcka ut eller något, dom kan rentav va riktigt fina, men det är som om jag fått föreställningar om att igelkottar biter av fingarna på en och att fåglar hackar en i ögonen om de kommer för nära, och varje gång jag ser något av dessa djur så är jag nästan helt säker på att det kommer hända om jag inte är på min vakt, speciellt fågelgrejjen. Jag måste verkligen skärpa till mig och se till att bli av med dessa fobier innan det går för långt.

Ibland börjar jag tänka på livet. Det är såna där stunder då jag verkligen inte har något annat för mig. Då börjar jag reflektera över var jag varit och vart jag är på väg, om jag själv väljer vilka vägar jag ska ta eller om jag bara flyter med och låter livet styra mig istället för att jag styr mitt liv.

Jag tänker på alla de människor som jag utåt sett lämnat bakom mig, men som ändå finns kvar i ett litet hörn av mitt hjärta och gör sig påminda. Finns jag kvar i deras hjärta också? Eller har de helt glömt, gått vidare och slutat bry sig? Min första impuls är att höra av mig och göra mig påmind, väcka deras minne om att jag fortfarande existerar, även om det inte är i deras värld. Men detta är en dålig impuls och förnuftet får råda över känslan, jag låter det vara. Men det finns så många ansikten som jag så gärna vill ha kvar, som jag aldrig riktigt vill släppa, som jag tappat bort men utan att jag egentligen vet varför.
Det är så många människor som jag bara vill fråga "Vad var det som hände? Vad gjorde jag för fel?". Men att ställa denna fråga till någon man inte sett på år kan inte göra mer än skada. Jag behöver inte riva upp gamla sår och strö salt i dom.

Jag tänker också på alla de människor som eventuellt kommer bli en del av min framtid, vad ska jag göra för att behålla de jag verkligen håller kära? För alla som glider ur mitt liv måste ändå på något sätt vilja det, och när ska man då släppa taget? Hur hittar man balansen mellan att kämpa och att släppa utan att kämpa för hårt, eller att släppa för lätt.

Jag har gjort så många misstag och ändå inte lärt mig mer.