Om avlopp och svåra människor
Jag har, under mina frebriga dagars yra, kommit på att jag dras till svåra människor. Punkt. Så är det. Svåra människor, mörkgrå sinnen, dystra tankar, vemodiga hjärtan. Dessa konstnärssjälar (som jag kallar dem, vare sig de är konstnärer eller inte) med tankar som är så svåra att få grepp om och förstå, och handlinga som är ännu svårare, faschinerar mig. Attraherar mig. På något magiskt vis så drars jag till människor som är helt omöjliga att förstå sig på, och som oftast inte heller vill bli förstådda. Men jag vet såväl att varenda gång jag förälskar mig i ett av dessa konstnärshjärtan vad som väntar, jag vet vad som komma skall. Jag är väl medveten om den oro som kommer finnas där, den sorg och ilska och allt detdär andra som kommer på köpet. Men ändå kan jag inte låta bli att faschineras. Kan inte låta bli att falla, och att känna en viss tillfredställelse i fallet.
Lite samma sak med avlopp. Missförstå mig rätt. Jag menar naturligtvis inte att dessa faschinerande människor är avlopp, eller ens som avlopp. Men avlopp är likosm, ja.. faschinerande på något sätt. Jag vet att det är sjukt äckligt att rensa avlopp, det är vidrigt, och stanken är outhärdlig. Men ändå, att ta tag i och göra rent gojsa runt i slafset är liksom lite faschinerande, att något så äckligt kan bli så rent och fint när jag är klar med det.
Det kanske är en sjukt dålig jämförelse, men förstår ni min tanke?
Jag vet innan att jag inte tycker om det, att det kommer bli svårt/äckligt, men ändå kan jag inte låta bli att faschineras när jag är mitt uppe i det. Och jag känner ett visst pirr av att ta tag i det eller slänga mig in i det (Inte avloppet då utan förälskelsen, jag vill inte slänga mig i ett avlopp.).
Så, kort och gott, nu har jag helt enkelt återigen bestämt mig för att falla för en av dessa svåra konstnärssjälar. Men det kommer bli en ridderlig kärlek, en förälskelse på avstånd, i ett konstnärshjärta som jag egentligen inte ens känner men ändå kan bygga upp någon slags romantisk dröm om!
Så mendan jag bygger min lyckliga iver på helt befängda ilussioner och drömmar så kan ni andra ta och fundera på vad ni ska göra med era liv. vi hörs :)
Lite samma sak med avlopp. Missförstå mig rätt. Jag menar naturligtvis inte att dessa faschinerande människor är avlopp, eller ens som avlopp. Men avlopp är likosm, ja.. faschinerande på något sätt. Jag vet att det är sjukt äckligt att rensa avlopp, det är vidrigt, och stanken är outhärdlig. Men ändå, att ta tag i och göra rent gojsa runt i slafset är liksom lite faschinerande, att något så äckligt kan bli så rent och fint när jag är klar med det.
Det kanske är en sjukt dålig jämförelse, men förstår ni min tanke?
Jag vet innan att jag inte tycker om det, att det kommer bli svårt/äckligt, men ändå kan jag inte låta bli att faschineras när jag är mitt uppe i det. Och jag känner ett visst pirr av att ta tag i det eller slänga mig in i det (Inte avloppet då utan förälskelsen, jag vill inte slänga mig i ett avlopp.).
Så, kort och gott, nu har jag helt enkelt återigen bestämt mig för att falla för en av dessa svåra konstnärssjälar. Men det kommer bli en ridderlig kärlek, en förälskelse på avstånd, i ett konstnärshjärta som jag egentligen inte ens känner men ändå kan bygga upp någon slags romantisk dröm om!
Så mendan jag bygger min lyckliga iver på helt befängda ilussioner och drömmar så kan ni andra ta och fundera på vad ni ska göra med era liv. vi hörs :)
