Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Det är längesen jag skrev om min praktik nu, och nu ska ni får höra;
Jag är så förbannat matt och less och trött och stressad och slutkörd.

Senaste två (enochenhalv) veckorna har jag varit på KUA. Klinisk utbildningsavdelning. När jag fick denna placering så förklarade min lärare glatt att "Du har dragit stjärnvinsten!". Jag fick den bästa placering i världshistorien och jag skulle skratta mig lycklig att just jag lyckats få en av fyra platser där.
Och här sitter jag, inte ens klar med mina två veckor på KUA, söndergråten, matt i själ och hjärta, slutkörd.

Inget ont om KUA, det är väldigt spännande och lärorikt och roligt. Men just nu känns det som helvetet på jorden. Inte för att det är en dålig placering, utan för allt runtomkring. Samtidigt som jag jobbar heltid och skift (13-21.30 ena dagen, 6.45-15 nästa, och så håller det på) så ska jag oroa mig för allt annat; att jag inte gjort på långa vägar så många praktiska momen som jag borde för att bli godkänd, att jag har en beteendeanalys att skriva, samt att hitta ett patientfall som ska utredas kartläggas och göras  beteendeanalys på inför slut-tentan.

Jag vet att det finns människor som orkar med så mycket mer och som har det så mycket tuffare än jag. Men just nu är jag jäkligt ensam och ynklig och trött. Framför allt trött. Orkar inget mer än att jobba, sova, äta och gråta.
Jag VET att det lösaer sig, att det inte blir bättre av att gnälla eller oroa sig, men det är så svårt att se den lillalilla låga som krävs för att jag ska orka tända till igen, och det är så svårt att orka när man inte har någon ork.

Livet är hårt när man är en tuffing.


Fightfot - detta var tån med minst löst skin på.


Någon gång under våren blev jag bortrövad av aliens, och sen bet dom mig.