Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Jag som bestämt mig för att Sölvesborg är en okej plats att bo på. Ja jag kan till och med säga att jag trivs i min nya lilla håla. Har ställt in mig på att jobba här ett år till. Men såklart så ska det bli som vanligt. När jag börjat rota mig och känna mig lite trygg så ska jag rivas upp och kastas runt.
Har fått nytt jobb i Karlshamn, som jag tackade ja till eftersom jag får bättre lön och en fast tjänst. Och så blir hela jag lite upp och ner igen. Men det gör liksom inget. Jag börjar vänja mig vid att det snurrar i min skalle. Och vad vore livet om man inte utvecklades och det hände nya grejer? Troligtvis jäkligt lugnt och tryggt, men också lite tråkigt och jag skulle längta bort.

Men jag har börjat ställa in mig på att pendla och att byta jobb. Och nu efter lite eftertänksamhet så känns det rätt bra. Jag ville ju inte bli kvar i Sölvesborg, och det blir jag ju inte heller nu. Nej jag hamnar tre mil öster ut ;) Och en fast tjänst är jäkligt bra att kunna skriva i CVt.

Träningen går väl okej. Bra skulle väl vara att ta i och dåligt skulle vara en underdrift. Jag håller mina fem pass i veckan. Har börjat komma över till mer konditionsträning, vilket är mer än välbehövligt. Dock inte så mycket löpning ännu, har inte börjat känna det där suget riktigt som jag hade innan. Men det känns sjukt skönt varenda gång jag varit ute, och det går bättre och bättre att ta sig ut. Så snart kommer väl en liten svacka, då måste jag stå pall för min egen lathet och inte ge efter. Jag har ju trots allt ett maraton att springa!

Idag flexade jag lite från jobbet så jag var hemma redan tio i fyra. Lyx. Mitt tåg mot vetlanda går inte förrän sju. Ännu mer lyx.
Allt detta innebär att jag han ge mig ut på en löptur innan solen gick ner. I Sölveborg råder för tillfället vår. Det är plusgrader, fågelkvitter och sol.
Jaa, jag är mer än nöjd. Jag tog det rätt lugnt och försiktigt eftersom det fortfarande är isisgt på vissa ställen och jag vill inte halka och bryta mig. Men jag behöver likosm ta det lugnt när jag springer nu. Jag har inte längre samma fysiksa och psykiska styrka att pressa mig framåt i ett tempo som totalt suger musten ur mig. På den nivå jag ligger på nu så gäller det att överhuvudtaget ta mig ut och runt. Så ingen måltid (alltså inte mat-måltid) eller målsträcka. Målet är för tillfället att komma ut. Och det lyckades jag ju bra med idag och jag till och med njöt av det :)

Idag är det svårt. Har haft en sjukt lång dag på jobbet och fullt ös hela dagen. Jag vet att om man vill så har man både ork och tid för träning. Men med snålblåst och snö som var mer likt småspik så kan det vara svårt att motivera sig ut på en joggingtur efter en sån här dag. Helt ärligt så är det svårt att motivera sig att ta sig ur soffan alls. Så istället för min planerade löptur så har jag suttit här och grubblat på vad jag egentligen vill med mitt liv, och det kan ju också behövas ibland.
Nu ska jag göra mig en kopp te, packa lite inför helgen och försöka låta bli att gnälla på mig själv för att jag är en latis.

Nu har jag kört 13 veckor med lite mer fokus på styrketräning. Jag hade från början tänkt ungefär åtta veckor, men tiden har gått fort och jag har bara kört på. Men nu känns det som om det börjar bli dags att gå över till mer kondition och uthållighet, och framför allt löpning! Det är ju trots allt bara 20 veckor kvar till maraton, helt sjukt!

Här har länge varit dött som i graven. Men nu är meningen att min blogg ska återuppstå, precis som Jesus. Fast att det inte är påsk.
Det har hänt en del sen sist kan jag meddela. Jag har börjat rida, till exempel.

Anledningen till att jag ska återuppta mitt bloggande är att min träningsmotivation ligger på ungefär minus fem och jag tänker att om jag bloggar om det så kanske jag på något vis kan lyckas peppa mig själv, och ni får gärna hjälpa till. Har ju ett maraton framför mig som jag vill klara av utan att avlida.

För tillfället ligger träningsnivån på fem pass i veckan, vilket är ganska lagom. Det som inte är så lagom är att ungefär ett av dessa är löpning och typ fem kilometer långt. Det innebär att det tar mig lite drygt åtta veckor att springa ett maraton, och så lång tid tror jag inte att jag kommer få på mig.

Så pepp pepp, nu gäller det att jag tar mig i kragen och rycker upp mig.

Annat nytt är att min gamla tränare och coach Patrick har startat företag med inriktning på träning och prestation (rätta mig om jag har fel), sport performance center. Om ni har ett mål med er träning så kan jag varmt rekommendera att ni vänder er till honom för hjälp. Han är grymt kunnig i ämnet och är bra på att stötta och pusha när det behövs.

Så, återigen. Pepp pepp.