Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Äntligen har jag fått tillbaka min lust att träna. Och äntligen så känner jag att jag överhuvudtaget har ork att ta tag i mitt liv. Och äntligen så känner jag att jag inte vantrivs i Sölvesborg. Och äntligen så börjar det känns okej igen. Och äntligenäntligenäntligen börjar jag se framåt och njuta av livet igen. Det är fint.

För ett tag sedan skrev jag att jag hade blivit snygg, det var i början på juni. Ungefär fyra månader sedan. Sen dess har träningen gått åt skogen, och likaså självkänslan. Från att faktiskt tycka att jag själv var rätt snygg har jag nu snabbt dalat och börjat förakta det som en gång var så fint.
I juni skrev jag att jag trodde det hade med träningen att göra, att jag trivdes med min kropp och allt den klarade av. På samma sätt så märker jag nu allt jag inte längre klarar av. Jag är inte lika snabb, inte lika stark eller smidig som jag var då. Och jag hatar det jag blivit. Och det är bara mitt jävla fel.
Det är nog det jag tycker sämst om med hela grejen. Innan hade jag viljan och orken att komma iväg och träna sex dagar i veckan, men nu har jag ingenting kvar av det. Varje tankte på träning ger mig ångest för att jag vet att jag borde men att jag inte har disciplin nog att faktiskt ge mig ut. Och detta ord BORDE ska inte finnas i min värld. Jag ska inte träna eller gå upp på morgonen för att jag borde, utan för att jag vill, det ska vara en naturlig del i mitt liv. Jag måste fan skärpa till mig innan jag går ännu längre ner i fördärvet.