Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller jubla eller skrika för tillfället. Ena stunden är att helt suveränt, och minuten efter så är att tomt och tyst och helt fruktansvärt. Jag har jobbet jag vill ha, jag har en fin lägenhet och tid för att träna. Ändå kan jag inte uppskatta jobbet, trivas i lägenheten eller ge mig ut för lite träning. Jag har liksom ingen lust och ingen ork till någonting. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till för JAG HÅLLER PÅ ATT BLI GALEN IBLAND. Och ibland kan jag inte göra annat än att njuta av att allt är så bra.
Troligtvis beror downsen på att jag är ensam. Jag vet redan sen innan att jag inte klarar att vara själv för mycket. När jag och Karin va kombos så fick jag ångest bara av att vara ensam en dag. Och nu är jag ensam för det mesta.. Kan ju tänka vad det ställer till med i min hjärna. Saknar min bästa Karin så oerhört mycket. Bara sånt som att gå och handla ihop och laga mat ihop och äta frukost ihop och kvällsmysa ihop.. Men jag måste helt enkelt vänja mig, för NU ÄR JAG ENSAM och måste stå på mina egna ben.
Jag måste också strukturera upp mitt liv så att jag får lite ordning på mig själv.