Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

(d.v.s. igelkotten utanför mitt jobb) har förökat sig och inte skaffat en, inte två eller tre, utan NIO ungar! Visst är dom väl söta när om tassar runt och bufflar på varandra nu, men tänk om ett par veckor när de vuxit till sig och blivit stora rovdjur! Jag kommer ju inte våga gå ut. Och bara tanken på hur aggressiv mamman måste vara nu när hon har nio så valpar att skydda får mig helt seriöst överväga att sitta inne, även om där är 35 grader varmt.
Usch och fy!

Och den är riktigt bra, förutom att man får sån förbannad abstinens.
Den ger en sån jäkla känsla, ni vet sådär skön i kroppen och värsta endorfinkicken.
Kallas löpning. Jag kan helt enkelt inte lägga av, jag behöver känslan och kicken. Jag trodde på allvar aldrig att jag någonsin i mitt liv på riktigt skulle gilla att springa, jag hade fel. Nu har jag svårt att låta bli. Två dagar, sen börjar det klia i tårna och ni vet hur rastlös man blir när man inte fått sin dos på länge, orolig i hela kroppen liksom.
Jag börjar fundera på hur det ska gå när jag tatuerar mig, då får jag inte träna så jag svettas första veckan, sen får vi se om det alls går innan det är läkt, är ju vid foten jag ska ha den, så det blir svårt med skor i början kanske.. Shit. Detta kommer bli jobbigt, för det vore ju synd att lägga av nu när jag verkligen börjat gilla det.