Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Jag som bestämt mig för att Sölvesborg är en okej plats att bo på. Ja jag kan till och med säga att jag trivs i min nya lilla håla. Har ställt in mig på att jobba här ett år till. Men såklart så ska det bli som vanligt. När jag börjat rota mig och känna mig lite trygg så ska jag rivas upp och kastas runt.
Har fått nytt jobb i Karlshamn, som jag tackade ja till eftersom jag får bättre lön och en fast tjänst. Och så blir hela jag lite upp och ner igen. Men det gör liksom inget. Jag börjar vänja mig vid att det snurrar i min skalle. Och vad vore livet om man inte utvecklades och det hände nya grejer? Troligtvis jäkligt lugnt och tryggt, men också lite tråkigt och jag skulle längta bort.

Men jag har börjat ställa in mig på att pendla och att byta jobb. Och nu efter lite eftertänksamhet så känns det rätt bra. Jag ville ju inte bli kvar i Sölvesborg, och det blir jag ju inte heller nu. Nej jag hamnar tre mil öster ut ;) Och en fast tjänst är jäkligt bra att kunna skriva i CVt.

Träningen går väl okej. Bra skulle väl vara att ta i och dåligt skulle vara en underdrift. Jag håller mina fem pass i veckan. Har börjat komma över till mer konditionsträning, vilket är mer än välbehövligt. Dock inte så mycket löpning ännu, har inte börjat känna det där suget riktigt som jag hade innan. Men det känns sjukt skönt varenda gång jag varit ute, och det går bättre och bättre att ta sig ut. Så snart kommer väl en liten svacka, då måste jag stå pall för min egen lathet och inte ge efter. Jag har ju trots allt ett maraton att springa!