Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Allt går upp i en ryslig fart, och sen går det lika fort ner igen. Jag hinner likosm inte riktigt med i svängarna, jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Ena sekunden älskar jag mitt jobb, jag har lust att leva och allt känns bara fantastiskt och magiskt. Sen går det fyra sekudner och så känns det som om världen bara rasar. Jag bestämmer mig för något och sen ångrar jag mitt val och går och har beslutsångest i evigheter, som A. upprepade gånger upplyst mig om går hjärta och hjärna inte alltid ihop, vill inte alltid samma sak. Och just nu så verkar det som om de verkligen inte alls kan komma överrens om någonting och alla frågor snurrar bara runt i mitt huvud.
Rent logiskt sett så vet jag ju vad jag ska göra med allt, men sen så får jag en litenliten känsla som säger det motsatta.
Rent logiskt sett så vet jag att jag ska söka detdär jobbet.
Rent logiskt sett så vet jag att jag måste vänja mig och skaffa ett liv här.
Rent logiskt sett så vet jag att jag måste ta hand om mig på ett helt annat sätt än vad jag gör nu.
Rent logiskt sätt så vet jag att jag måste ta ett steg och gå vidare.
Rent logiskt sett så vet jag att jag helt enkelt måste ge upp vissa saker.
Men faan vad det är svårt ibland.