Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Hur kan det komma sig att jag, som vuxen kvinna (ja jag är ju snart 23 så kvinna är väl ändå rätt ord, och vuxen är jag verkligen nu när jag har ett helt hus att sköta) är rädd för igelkottar, och fåglar, och fjärilar och ungefär alla andra djur som inte är tama?
Idag på jobbet så var det en liten igelkott som prasslade i busken och kom fram och tittade på mig, och jag fick hjärtklappning. Igelkottar anses i de flesta fall vara lugna och fridfulla djur som är nästintill söta men inte klappvänliga, men jag blev på riktigt rädd och var väldigt sugen på att släppa allt jag höll på med för att springa in och gömma mig, men det är ju löjligt. Jag fick tygla migsjälv och försökte istället väsa som en katt för att skrämma den, jag vet inte om det funkade, men den kom inte närmre iaf.
Det är inte så att jag tycker igelkottar eller fåglar eller andra djur ser otäcka ut eller något, dom kan rentav va riktigt fina, men det är som om jag fått föreställningar om att igelkottar biter av fingarna på en och att fåglar hackar en i ögonen om de kommer för nära, och varje gång jag ser något av dessa djur så är jag nästan helt säker på att det kommer hända om jag inte är på min vakt, speciellt fågelgrejjen. Jag måste verkligen skärpa till mig och se till att bli av med dessa fobier innan det går för långt.