Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Ibland börjar jag tänka på livet. Det är såna där stunder då jag verkligen inte har något annat för mig. Då börjar jag reflektera över var jag varit och vart jag är på väg, om jag själv väljer vilka vägar jag ska ta eller om jag bara flyter med och låter livet styra mig istället för att jag styr mitt liv.

Jag tänker på alla de människor som jag utåt sett lämnat bakom mig, men som ändå finns kvar i ett litet hörn av mitt hjärta och gör sig påminda. Finns jag kvar i deras hjärta också? Eller har de helt glömt, gått vidare och slutat bry sig? Min första impuls är att höra av mig och göra mig påmind, väcka deras minne om att jag fortfarande existerar, även om det inte är i deras värld. Men detta är en dålig impuls och förnuftet får råda över känslan, jag låter det vara. Men det finns så många ansikten som jag så gärna vill ha kvar, som jag aldrig riktigt vill släppa, som jag tappat bort men utan att jag egentligen vet varför.
Det är så många människor som jag bara vill fråga "Vad var det som hände? Vad gjorde jag för fel?". Men att ställa denna fråga till någon man inte sett på år kan inte göra mer än skada. Jag behöver inte riva upp gamla sår och strö salt i dom.

Jag tänker också på alla de människor som eventuellt kommer bli en del av min framtid, vad ska jag göra för att behålla de jag verkligen håller kära? För alla som glider ur mitt liv måste ändå på något sätt vilja det, och när ska man då släppa taget? Hur hittar man balansen mellan att kämpa och att släppa utan att kämpa för hårt, eller att släppa för lätt.

Jag har gjort så många misstag och ändå inte lärt mig mer.