Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Vädret ute är grått och trist, det har börjat mörkna och allt utanför min filt ser sjukt kallt ut. Hela min kropp skriker att JAG VILL INTE. Och jag kanske borde lyssna. Eller så kanske jag borde lyssna på den lilla djäveln som sitter på min axel och viskar Tjockis, du är lat och kommer aldrig fixa dethär.
Jag vet att om jag stannar inne så kommer jag inte kunna njuta av det, och om jag ger mig av så kommer jag inte kunna ge allt utan det kommer bli ett halvtaskigt pass som känns helt meningslöst. Och jag vet att om jag ska ge mig ut så ska jag göra det nu, för annars kommer det bli för sent.
Såna här dagar behöver jag någon som klappar mig på axeln och säger att Kom Emma så kör vi. Men jag har ingen som gör just det. Det enda jag har är min egen ångest över hur dålig jag är, och det är inte precis något som peppar mig.