Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Börjar se en liten ljusglimt i träningen. Spran 12,5 igår och det gick hyffsat. Inte precis något högt tempo, men det gör inget. Just nu så känns det som att varje runda är en bra runda, eftersom den blir gjord. Jag försöker tänka bort prestationsångesten och istället springa för att det är skönt, för att jag vill. Glömma bort detdär som jag har framför mig och bara springa för att det är något jag tycker om. Jag försöker hitta tillbaka till kärleken jag kände för löpningen förut. Jag ska försöka att inte träna för att jag måste, utan istället för att det är skönt och för att jag mår bra av det.
För ett och en halvt år sedan så kunde jag inte var utan. Löpningen var min drog och jag längtade till nästa pass. Jag vill komma dit igen, jag vil känna så igen. Och jag tror att nånstans så har det tänts en litenliten gnista i mig, för idag på morgonen så tittade jag ut geonm förstret och tänkte Undra om det är väder för en kort löptur ikväll. Och det är ett gott tecken, ellerhur?