Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Kom nyligen hem från min sista karateträning, kanske någonsin. Det är så med många gerjer nu, att jag gör det för sista gången. Sen flyttar jag. Det är skitjobbigt. Men det är sjukt spännande och roligt också.

Kramade karatefamiljen hejdå och gick. Sen var det slut, helt tomt, och jag kanske aldrig träffar dem igen. Det är jättesorgligt. Vi har delat blod, svett och massa annat fint. De har varit med nästan från början på mitt liv i västerås, och att säga hejdå till dem är som att säga hedå till en del av mitt liv här. Och snart måste jag säga hejdå till allt annat här också. Det framkallar en mindre livskris hos mig. Jag vill inte att det ska ta slut, men plötsligt så känns det så väldigt mycket på riktigt och snart är det över.