Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Sanningen är den att jag har inte hunnit skriva och sen när jag väl skulle hinna skiva så blev jag dödssjuk istället, men nu är jag på bättringsvägen igen.
Var och hälsade på storebror i helgen, lördag-söndag. Lyckades klämma in trippen till Norrköping mellan två träningar. Var borta totalt 26 timmar, 7,5 av dessa spendrade jag på tåg. Blev verkligen en snabbvisit.
Sen kom jag hem, käkade och gick och tränade.
Måndag morgon vaknade jag med dödligt ont i halsen och sinnessjuk feber. Det är ju inte precis så att jag har tid at vara sjuk nu heller! Men efter ett par dagars ledigt så brukar det ju alltid komma något, det vet jag ju, jag borde varit mer beredd, men icke. Sängläge i två dygn. Idag ringde jag läkaren för jag står inte ut längre, jag är så tjock i halsen så jag inte kan prata. Halsfluss. Naturligtvis, vad skulle det annars va.
Efter världshistoriens snabbaste läkarbesök blev det en runda till apoteket för att hämta ut en söt liten ask Kåvopenin och sen till coop för att köpa glass, måste ju få i mig någon form av föda och då är glass bra alternativ till nyponsoppan som jag hitills lyckats pressa förbi klumparna i halsen(som visst kallas mandlar, även om mina för tillfället är större än valnötter).
När jag kom hem så hade mitt tävlingskort kommit som ett brev på posten! Väldigt fint!
Nu återstår några dagars vila innan jag kan börja träna igen, i början på nästa vecka trodde läkaren skulle gå, om jag mår helt bra då.
Känns pissigt att jag inte har bättre immunförsvar än såhär. Blir alltid sjuk känns det som, undra om det går att fixa på något sätt.