Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Det är HELT sjukt. Imorgon är det liksom dags. Om ett dygn så har jag troligtvis redan gjort min match (eller mina, vem vet). Då kommer jag sitta där, troligtvis helt slut efter ett halvårs laddning och efter tre månaders slit, men ett guld i handen. För jag tänker vinna, så är det bara. Kanske lite väl kaxigt, men jag tänker ju inte ladda såhär länge för att förlora mot någon liten tjej. Jag tänker inte förlora mot någon stor tjej heller för den delen. Jag ska in och mosa, slå allt jag kan och bara göra så jäkla bra ifrån mig det bara går.
Ibland får jag små ångestattacker med illamående och magont och jag undrar vad faan jag gett mig in på, men jag vet också att jag måste göra dethär. Jag kan ju inte stensatsa så på något för att sen ge upp när det väl är dags. Jag ska fightas som aldrig förr och det kommer bli synd om den som ska möta mig.

Och nyss ringe min coach och sa att tjugo i 7 imon åker vi, 7.30-9.30 är det invägning, 10 går vi igenom reglerna och 11 börjar tävlingen. Plötsligt belv det så verkligt och jag blev sinnessjukt nervös. Imorgon ska jag verkligen tävla, imorgon är det dags. Jag känner mig helt skakis.