Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Idag på morgonen nör jag vaknade så kände jag direkt att, nej jag vill inte. Ville inte gå upp, ville inte träna, ville inte göra någnting mer än att ligga kvar i min varma säng. Men jag trottsade mig själv och tog mig upp, satt på sängkanten i fem minuter och övervägde att lägga mig igen, tog på mig träningkläderna, borstade tänderna och packade väskan. Sen va jag rätt pigg när jag väl va på väg ut genom dörren. Eller iaf pigg i huvudet, benen var fortfarande nyvakna och trötta efter gårdagens skivstångpass och förrgårdagens MAQ-pass.
Jag gnälle mig igenom hela passet (stackars Maria!), allt känndes tungt och segt och hela min kroppa var som sirap. Varje slag gjorde att det ömmade i mina stackars axlar. Varje spark känndes som som jag hade doppat skorna i cement.

Sen kom jag hem, duschade och åt frukost, och sen känndes allt rätt bra ändå. Har pluggat hela dagen, och även om det kanske inte gått fort så har vi ändå kommit lite längre med vårt exjobb känns det som.
Och nu är det snart dags igen. Ska börja med maten om en halvtimme, sen äta och sen gå och träna. Musklerna säger nej, jag säger ja! Terminens första karateträning (bortsätt från smygträningarna vi haft innan då förstås), är jag sugen? Ohja :) Vila kan jag ju göra imon.