Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Hemsk natt har det varit. Började med att jag somnade jätteskönt, sen vaknade jag, frös, kunde inte somna om, låg vaken jättejättelänge och började bli stressad äver att jag snart skulle behöva gå upp, exjobb m.m, somnade om, sov en stund, vaknade igen men världens jäkla huvudvärk. Försökte sätta mig på sänkgkantenen så jag kunde dricka lite vatten men höll på att trilla av, insåg att jag knappt såg någonting, la mig ner igen.
Och sen ringde klockan! Denna hemska uppfinning. Den va 20 i fem och det var dags att gå upp, jag snoozade en gång, sen en gång till. Sen insåg jag att det inte skulle vara lönt att gå och träna. Vad skulle jag få ut av det liksom? Jag kanske skulle piggna till och huvuvärken skulle gå över? Så jag gjorde ett nytt försök att sätta mig på sängkanten, känsdes som om mitt huvud föll isär på mitten, ujuj, ynkliga jag. Skickade iväg ett SMS till Maria att jag inte kan träna idag, hittade en ipren i nattduksbordet, tog den, ställe om klockan och somnade om. Och här sitter jag nu, fortfaradne med huvudvärk, men inte alls lika mycket som innan, men fortfarande ynklig. Lite ledsen för att jag missade träningen, men ändå tacksam för den lilla stunden extra sömn jag fick. Trycker i mig vatten och kaffe för att det kanske ska bli bättre. Inte världens bästa start på dagen precis, men då kan det ju iaf bara gå åt ett håll.