Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Dag tre är avklarad. Jag känner mig inte riktigt så usel som dag ett. Mina första anamneser är tagna och journaler är skrivna. Har gjort några tester, men än finns mycket kvar att lära. Och jag hoppas verkligen att jag kommer lära mig, att jag någon gång kommer få grepp om allt dethär. Just nu känns det väldigt långt borta, men man får ta en dag i tagen. Småsmå steg, och vägen känns väldigt lång, men inte omöjligt lång ändå.
Jag hoppas att det börjar lossna snart, att det kommer flyta på. Men det tror jag att det gör, jag måste tro det för att kunna motivera mig att gå upp klockan sex för att sedan spendera tolv timmar på jobbet och på att resa dit och hem.
I morgn är en ny dag, och troligtvis kommer jag ta ett litet steg framåt då också.
Nu är det dags för sängen.
Sov gott och önska mig lycka till.