Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Som vanligt, framför en dator, tänker och filosoferar och drömmer och längtar. Alltid denna längtan någonannastans. Jag har längtat hit, till mitt småland, till min familj och mina vänner.
Men nu sitter jag här, ensam i mitt gamla rum, familjen vid tvn och vännerna hemma. Tankar och känslor och längtan.

Ensam.

Igår träffade jag många gamla vänner, jag gick ut på hotellet och kände igen alla möjliga människor. Men jag kände inte igen det jag kände där. Jag kände mig inte hemma där, samma människor, samma sorts musik, samma stad, men inte samma emma? Eller vad är det annars som gjort det till något annorlunda?
Jag har nästan alltid haft roligt när jag gått ut i vetlanda, men igår va det inte kul. Trångt på dansgolvet, usel musik (sämre än när det är dåligt på kåren, om det nu går), ingen som egentligen dansade (förutom mina kompisar och jag då) alla stod mest och knuffade på varandra. Det va jättekul på festen hor erik och ewwe, verkligen, fantastiskt att träffa alla igen, men hotellet va verkligen inget hit.
Det är lite synd egentligen, för det är ju där jag alltid varit, och så är det inte bättre än så? Nej, trist.

Vill tillbaka till Västerås, även om det alltid är kallt och motvind där, så är det ändå mitt hem nu. Och jag trivs där, med människorna och min lugna tillvaro, men min vardag.

Jag tror inte jag får plats i Vetlanda längre.