Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Idag känns lite som en snyfthistoria. Jag längtar hem något så fruktansvärt. saknar min mammie och pappie och bror. Och alla mina kompisar, alla som känner mig väl. Klämde tillochmed fram en liten glittrig och ensam tår innan.
Och hemlängtan blir ju inte precis mindre av att veta att Nadan och Karin gifter sig idag, och att jag inte är där och firar med dom denna afton. En kräftskiva känns väldigt lamt och okul idag faktiskt.
 
Men jag vet att även om jag skulle ka hem idag så skulle jag ju inte träffa alla de människor jag saknar. Min lilla olivia är ju inte där, och det är så många andra som inte är där.

Det är en gräsligt kall dag idag, var nog minusgrader inatt, för det var frost på bilrutorna ute innan. Men det gör inget, det är höst, och snart vinter. Måste prata lite om vädret för att tänka på annat än hem.

Men det är bara två veckor tills jag åker hem tror jag. Men jag är lite vemodig ändå, för i så fall är jag hemma mer än en vecka, och hur sandy och gizze överleva då?? Och hur ska jag överleva utan dom? Dom är ju min familj här ju, Jag är ju trotts allt Gizmos pappie.  

Grät lite igår med faktiskt, när jag hörde min lilla vovve prata i telfonen.