Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Det var en gång en tjej som hette ninja-emma. Eller hon hette naturligtvis inte ninja-emma, hon bara kallades det. Hon hade en viss speciell förmåga att snurra långa käppar lika fort som ninjorna på tv. Det var en förmåga hon övat länge på för att få in den rätta snitsen. Men nu kunde hon, och hennes inponerade arbetskamrater kallade henne ninja-emma.

En helt vanlig måndag, då ninja-emma egentligen hade tusen andra saker att göra, så följde ninja-emma med sin kompis karate-karin för att karata. Dom karatade i flera timmar tilsammans med karate-karins karate-klasskompisar och karate-snygginstruktören. Ninja-emma visade sig vara en riktig fena på karate, och hon hade världens karate-naturbegåving.

Ninja-emma tyckte att det var så kul att karat så hon beslutade sig för att ge upp titeln som ninja-emma för att istället lära sig karate, på riktigt, och sedan bli karate-emma istället!

Den måndagskvällen somnade ninja/karate-emma skönt i sin säng, drömmandes om sina framtida karateskills.