Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Kom nyss hem från jobbet, inte ett dugg trött. Aldeles för mycket tankar som far runt, ni vet, sådär som det gör på nätterna.
Jag har så fruktanvärt svårt att tolka min situation, eller rättare sagt, människors förhållningssätt emot mig. Och det är rätt mycket som stör just nu, för det är måna jag är osäker på. Många som jag inte vet om jag orkar lägga energin på, eller som vill att jag lägger energi på dem överhuvudtaget. Känner mig väldigt vilsen och ensam. Natten känns så fruktansvärt mörk.

Men jag tror att enda sättet för att se om de är värda energin är väl att  vänta och se om de lägger energi på mig. Men det är drygt att vänta, speciellt när det är människor jag bryr mig om. Men jag är trött på att ge och ge och ge av migsjälv. men det kanske är det som är meningen med mig, att jag ska ge människor villkorslös kärlek och uppskattning tills jag dör.


Åh, så jäkla dryg och deppig jag är, fan, förlåt. Jag som inte brukade va sån.. Fan. Eller jo det brukade jag, för längesen, jag vill inte tillbaka till den skiten.


Nej jag sa komma på bättre tankar och skriva av mig lite.

puss
//Barfotabarn


-------------------------------------------------------------------------------
14 min senare

 Spelar inte längre någn roll,
jag orkar inte slåss,
det är bortom min kontroll,
du lämnade mig ensam,
och självklart blev jag rädd,
min sista gnista hopp,
var att synas att bli sedd,
och jag glömmer bort att andas.

--------------------------------------------------------------------------------

älskar kent, fan vad trött jag är på dethär.

-------------------------------------------------------------------------------

Sov.