Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Jag har ett stort behov av att uttrycka mg, men jag vet inte om vad. Öppnade "nytt inlägg" och för första gången på länge vet jag inte alls vad jag ska skriva.
Jag kan skriva att jag saknar min bror, igen. att jag vill hem, igen.  att jag läser anatomi och fysiologi och att det är skitmycket i skolan, igen. Jag kan hålla på att tjata om allt jag alltid tjatar om. Men det är mitt liv. Skolan, karaten, längtan bort/hem, saknaden efter människor, de människor jag har här. Och massa minnen och tankar. Det är mitt liv.

Jag vet att jag bestämmer över mitt eget liv och öde. Men ibland känns det som om jag bara åker med utan att betämma åt vilket håll jag ska, allt bara flyter på, dag efter dag, månad efter månad.
 Jag har bott här i tre månader, men det känns som om jag alltid varit här, suttit fast här i evigheter och inte kommer någonstans. Men jag är ju faktist på väg, Jag är på väg att bli sjukgymnast, jag jobbar mig mot det liv jag faktist vill ha. Så det jag har nu kanske bara är en av de många milslånga raksträckor jag kommer hamna på.

Aja, det blev ju lite skrivet ändå.. Helt ologiskt kanske, men har ni okrat läsa så får ni skylla er sjäva.