Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Har inte tränat idag, och inte igår, och inte imonbitti, kanske inte imonkväll heller. Känns drygt att vara sjuk och missar massa träningar bara därför. Massa träningar som jag kunde lärt mig något på, utvecklats.. Och det har jag missat nu, och kanske tappat det som höll på att sätta sig också? Jag vill så gärna röra på mig, använda min kropp. Men jag pallar verkligen inte. Huvudet är tungt, kroppen värker och halsen gör ont. Men det är bättre iaf. Om jag blir lika mycket bättre tills imon som jag blivit från igår så är det nog lugnt.
Och så blir jag värsta emo när jag inte tränar. Det är som om all glädje i livet bara faller av mig om jag inte får jobba med min kropp, och istället blir jag sur och trött. Stackars Karin. Stackars mig.
Jag vill bara sova mest hela tiden, men icke. Jag har ju ett exjobb att skönta också. Första (hellst färdiga) utkastet ska va klart innan måndag. Det innebär plugg alla veckans dagar och gärna lite till. Hur ska min kropp någonsin orka bli frisk? Jag vet inte, jag är emo. Men jag har köpt vitaminer iallafall, så stackars kroppen kanske får lite hjälp på vägen. Nu ska jag sova, och imon ska jag vakna, pigg som en mört, utan dum förkylning, utan dum huvudvärk och med onädligt mycket livsglädje.