Jag är inte skallig, jag bara kallas skallepär.

Inatt måste jag ha sovit som en död. Jag minns inte att jag gick och la mig, jag har sovit hela natten (väldigt ovanligt för mig), vaknade inte av klockan i morse och måste ha stängt av den i sömnen. Vaknade vid sju och fattade inte om jag hade försvit mig. Satt och räkna på det hela i två minuter innan jag insåg att jag hade missat träningen :( Skit. Nu var det ju dags för ett högre tempo.
Jag förstår ändå mig själv. Igår hade jag opponerig och respondering på exjobbet. Det vi jobbat på och slitit med senaste halvåret skulle bedömas och kritiseras och vi skulle kritiskt granska och ifrågasätta någon annans arbete. Det är inte en lätt grej att göra när man vet hur vi alla har slitit. Och efter det blev det en så total urladdning, lättad och glad men samtidigt sjukt trött. Nu är det snart över.
Samtidigt har jag inte tid att göra såna missar som att försova mig. Jag behöver varenda träning, behöver kläma ur det sista ur mig själv och vekligen bli grym. Jag har 17 dagar på mig, sen ska jag tävla. Jag vill inte stå där och känna att jag inte är så bra som jag hade kunnat vara om jag inte hade försovit mig/varit sjuk/missat träning av annan anledning. Det är sånt slöseri med tid, samtidigt som min kropp troligtvis behövde och krävde det. Annars hade jag troligtvis vaknat. Jag brukar verkligen aldrig försova mig så att jag missar saker, och speciellt inte saker som är viktiga för mig. Ändå kan jag inte låta bli att hata mig själv lite för att jag gjorde det.